Sherzad Fatih bemöter kritiken om intervjun med honom förra söndagen

 

Den kultur som kränker barn och kvinnors rättigheter är inte en kultur för hela det kurdiska eller arabiska folket! Det finns också den andra kulturen där, den kultur som strider emot de traditionella normer och värderingarna.

Den kultur som har den politiska makten och lagstiftningen i mitt hemland är en traditionell kultur med traditionella normer och värderingar som kränker barn och kvinnors rättigheter och som trampar ned de grundläggande mänskliga rättigheterna. Barnaga är en del av dessa traditionella normer som staten och myndigheterna i dessa länder stöder både direkt och indirekt. Skolväsendet i dessa länder är organiserad enligt dessa barnfientliga traditioner

 

Efter förra söndagens intervju med mig i Arbetarbladet, fick jag kritik från två håll. Jag märkte att en del kände sig kränkta av det jag hade sagt. Dels kanske på grund av att texten inte var helt tydlig här och där, dels för att man hade tolkat mina uppgifter på ett annat sätt som är främmande för mig. Samtidigt själv klart finns det också folk som vill försvara för de traditionella normer och värderingarna som kränker barn och kvinnors rättigheter. Därför ser jag ett behovs av att förklara vad jag har menat och bemöta kritiken.

 

Jag vill påpeka att jag i hela mitt liv kämpat för de grundläggandemänniskliga rättigheterna, och särskilt barn, kvinnors rättigheter; samt för att stoppa kränkningen av människor oavsett nationstillhörighet, religion, hudfärg eller kultur. Jag blev avskedad från mitt jobb på universitet av Baath regimen och sedan tvingades lämna mitt land just på grund av mina aktiviteter för dessa frågor. Därför kändes det svårt att få höra att jag generaliserar och kränker mina landsmän och andra människor.

 

När jag pratade om kurdiska och arabiska kultur och traditioner, menade jag inte en generell kultur eller traditioner som gäller alla i en folkgrupp. Jag tycker och menar att det finns alltid olika kulturer och värderingar hos vilken folkgrupp som helst. Det finns självklart en modern, radikal och mänsklig kultur bland kurder och araber i Irak, Iran, Saudiarabien etc. Det är en ständig strid mellan dessa olika kulturer och värderingar. Men den kultur som har den politiska makten och stiftar lagarna i dessa länder är den traditionella kulturen med traditionella normer och värderingar som kränker barn och kvinnors rättigheter och som trampar ner de grundläggande mänskliga rättigheterna. Barnaga är en del av dessa traditionella normer värderingar som staten och myndigheterna i dessa länder stöder både direkt och indirekt. Skolväsendet i dessa länder är organiserad enligt dessa barnfientliga traditioner. Men detta betyder inte att hela folket i dessa länder delar de staten värderingar. Staterna i dessa länder förtrycker majoriteten av befolkningen och tvingar på dem de reaktionära och antidemokratiska normerna.  

 

För att förklara vilken kultur jag menade, ger jag här några exempel. Enligt statistik som återgivits av kvinnoorganisationer och olika publicerade artiklar i kurdiska media, har under de senaste 16 åren över 9000 kvinnor mördats eller bränts sig till döds i Kurdistan. Enligt samma källor har tiotalsbarn begått självmord eller satt eld på sig på grund av de grymma regler och stenhård disciplin i Kurdistan och Irak. En del av självmorden har hänt under terminsprovperioden i skolor. Det visar att kränkning i skolan påverkat unga pojkar eller fickor att hälla bensin över sig och bränna sig till döds.

Det var bara för några dagar sedan vi läste och såg filmer i många olika medier och hemsidor på olika språk bland annat på svenska om Dua, den 17 åriga flickan som stenades till döds den 7 april i år, för att hon hade förälskat sig i en ung arabisk pojke. Nar jag fick höra hur Dua blev misshandlad och mördad av släkten på öppen gata. När jag tittade på filmen blev jag chockad, upprörd och gråtfärdigt. Det var ett brutalt, långsamt och fruktansvärt mord som var omöjligt för mig att titta färdigt på. Chocken gjorde mig tyst i flera dagar. Det var omöjligt för mig att uttrycka mina känslor. Jag kunde inte utrycka mig och säga eller skriva något. Det berodde på att det var omöjligt att hitta några ord eller förklaringar som passade den tragediska händelsen. Det fanns ingenting som kunde lugna ner mina känslor, ersätta mitt hat eller minska min ilska mot de som begick det omänskliga illdådet.

När jag tänkte på dådet gick begrepp som religion, patriarkat, islam, Yezidi, shiiter, sunniter, kultur, klansamhälle, laglöshet … runt i mitt huvud, som förklaring och orsak till sådan brutalitet. Det finns ingenting i världen, inga helgedomar vare sig kulturella, traditionella eller religiösa som kan rättfärdiga detta oerhörda brott i mina ögon. Hennes enda ”brott” var att hon hade förälskat sig i ”fel” kille, en kille som heter Mohanad, med en annan etnisk tillhörighet och en annan religiös bakgrund.

De nöjde sig inte med att bara kasta sten på henne utan slet av henne kläderna, buade, sparkade och drog runt henne på gatorna för att sedan lämna hennes lilla kalla och mosade kropp på gatan!

En fråga ställer sig upp här: varför spreds filmen över Internet den 26 april 2007 trots att Dua stenades till döds den 7 april 2007? Vilken kultur och traditionella normen ligger bakom den katastrofen?

 Den 6 april ser några personer Dua och Mohamad träffas under ett olivträd i samhället Bahzanya, nära byn Baashiga som hör till staden Mosul. Spejarna överlämnar det unga paret till polisen som sätter de i arresten. Dagen efter, den 7 april, överlämnas Dua av Mosuls vicestadschef som heter Khasraw Goran till ett gäng som leddes av en religiös man som heter Qawal Soleyman, han lovade att han låtar ingen röra Dua. Man får fråga sig vad är för makt som överlåter skyddet av befolkningen till olika gäng?

Efter några timmar hemma hos den religiöse mannen, attackeras hon av tiotals män i släkten. De drar ut henne på gatan och stenar henne till döds. Alla vet att när en ung flicka eller pojke går över de traditionella normerna straffas man med döden. Mordet begick mitt i byn mitt framför ögonen på poliser utan att de rör ett finger för att försvara Dua. Ingen hörde hennes röst. Denna tradition och denna kultur som den politiska makten försvarar, är patriarkatets kultur och kränker barn och kvinnor. Det är just denna kultur jag menade i intervjun med mig. Dua mördades för att upprätthålla den patriarkala familjens heder.  

Makthavarna var informerade om detta brutala mord omedelbart eftersom polisen var närvarande vid själva avrättningen. Men makthavarna ville inte alls prata om det.

Inte ens den 22 april ville man prata om detta när 23 fabriksarbetare, tillhörande Yezidi minoriteten avrättades av terrorister i staden Mosul. Det var först den 25 april 2007 när etniska och religiösa oroligheter började tillta mellan muslimer och Yezidier, som filmsekvenserna av mordet på Dua dök upp på Internet. Från 25 till 28 april publicerades över 650 artiklar på kurdiska och arabiska på olika hemsidor om frågan, men den politiska makten i Kurdistan och Irak var fortfarande tyst som muren!

Här är ett annat exempel: En militäransvarig man som tillhör till en av dem störste partierna i Kurdistan som driver makten, han sköt två unga kvinnor efter att han hade våldtagit dem.  Flickorna var systrar. De hette Jwan & Mahabad. Mannen erkänner brotten i domstol och får fängelsestraff. En kort tid senare benådas han av Iraks president och ger myndigheterna i uppdrag att åstadkomma en förlikning genom att mördaren betalar blodpengar till de mördade flickornas familj. Mördaren är nu fri sedan han betalde 75 000 dollar till offrens familj. När han intervjuades i veckotidning ”Hawlati” kort efter sin frigivning om att han frigavs så fort trots att han hade våldtagit och mördat två kvinnor svarade han att: ”Det var ”Mam” (presidenten) som frigav mig och jag lämnade blodpengar, så enkelt var det”.

 

En stor del av intervjun med mig handlade om ändringar i ordningsreglerna i skolan fattade nyligen av skolministern i Kurdistan. De kurdiska dagstidningarna har bekräftat den kurdiska provinsregeringens nya hårda linje vad gäller ordningsregler i skolan. Den nya riktlinjen säger att ”de elever som inte lyder skolans regler, de som inte respektera sina lärare, får straffas hård”. Det beslutet har fått nummer ”28758” den 5/11/2006, och publicerades i dagligtidningen Kurdistani Nwe nummer 4131 på sidan 3, den 27 november 2006.

Det är denna kultur jag menar som försvarar våld inte bara i praktiken utan genom att lagstifta det också. Det är denna traditionella kultur som är kränkande inte den kultur som jag representerar och som kämpar mot dessa normer och värderingar.

Under den tid jag har bott i Sverige har över fyra unga kvinnor, med rötter från Kurdistan, mördats med heder som motiv. Man måste fråga sig varför händer detta med kurdiska flickor? Här måste man analysera vilken vad är det för kultur, tradition och normer som ligger bakom hedersmorden?

 

 Jag vill också säga några ord om integration och anpassningen av invandrare i de nya hemländerna.

 

Med anpassning i det svenska samhället, menade jag egentligen att man behöver hur få information om det nya samhället, lagstiftningen, kulturer, demokrati och de grundläggande människliga rättigheterna som finns. Man behöver lära sig språket får att kunna klara sig och få ett jobb. Man ska inte stå utanför samhället. Man behöver börja ett nytt liv och leva ett glädjefyllt liv eftersom de flesta av oss har flytt på grund av krig och osäkerhet. Det är det jag menar med integration och anpassning i intervjun.

Jag kan ge exempel på just detta problem som jag tog upp tidigare. Det finns många familjer som inte tillåter sina barn att gå på sexualundervisning, musik, bild, simning, gympa och andra skolaktiviteter utanför skolan. De här människorna står utanför det svenska samhället. Man bygger ett samhälle i samhället. Vad ska hända med dessa barn som särskils från sina jämnåriga redan i skolan? Detta är ett riktigt problem. Var bor dessa människor; i Iran, Afghanistan, Irak eller Sverige?

 

Under de senaste sex månaderna har vår förening ”Centret för försvaret av barnens rättigheter i Irak” räddat två unga flickor under 18 år. De åkte med sina familjer till Kurdistan. Föräldrarna hade tidigare i hemlighet bestämt att där gifta bort flickorna med pojkar i släkten. Flickorna hade turen att kunna ringa till vår kontaktperson i Norge, som i sin tur ger dem telefonnummer till vår kontaktperson i Kurdistan. Så med stöd av norska polisen och Röda Korset, kunde vi hjälpa flickorna tillbaka till Norge.

 

Detta händer i nu i vårt land med ett pågående krig. Detta händer i ett land som förstörts totalt av USA: s krig, av dem som skulle införa demokrati! Detta händer också i Sverige som inte har haft krig i mer än 150 år, och inte varit med om en sådan situation. I Sverige finns det lagar och tillämpade konventioner till försvar för kvinnor, barn och minoriteter. Trots detta har den anmälda kvinnomisshandeln ökat under de senaste tio åren med 33 % enligt Gafle Dagblad.  Är det rätt om vi säger kvinno- och barnmisshandeln är en svensk kultur med tanke på den nämnda statistiken? Är det rätt om vi säger att svenska tänker så, agar barn och misshandlar kvinnor? Självklart inte! Visst är det normer värderingar som styr hur man behandlar barn och varandra i allmänhet. Det betyder att det även i Sverige finns en kultur som inte väjer sig för att slå barn, misshandla kvinnor och mörda människor. Men det är inte alla svenskars kultur. Dessutom ser vi öppet att lagstiftningen och den politiska makten inte stödjer heller detta våld. Hur som helst är existensen av olika kulturer i alla länder och bland alla folkgrupper ett faktum och det är så jag ser på kultur, nationalitet och traditioner.

Avslutningsvis vill jag säga att vi på ”Centret för försvaret av barns rättigheter i Irak” kämpar för kvinnors och barns rättigheter. Kom och var med oss i denna kamp mot kvinnomord, mot kvinnomisshandeln, barnmisshandeln. Tillsammans är vi starka och kan stoppa dessa brott.

 

OBS! En del av den texten publicerades på Arbetarbladet onsdagen den 16 maj 2007 under länken.